Den vanliga gasen i flispåsar är mest kväve och koldioxid. Vattenångan i luften kommer att göra att flisen tappar sin sprödhet; syre oxiderar vissa ingredienser i flis och gör att de försämras. Kväve är kemiskt inert, det är rent, giftfritt och torrt och används vanligtvis som en skyddsgas. Efter att ha fyllts med kväve isoleras flisen från luften, vilket kan säkerställa att flisen inte ändrar färg och smak under lång tid och det är säkert att äta. Andelen koldioxid är större än 20%, vilket också kan användas för att hämma reproduktionen av bakterier och oxidationen av själva maten.

 Dessutom vet vi alla att chips är en extremt ömtålig mat. Om du helt enkelt lägger potatischips i en plastförpackningspåse, efter grov transport, blir de till en påse med krossad rest när kunderna får dem. Därför har uppblåsning av plastförpackningen en annan funktion för att förhindra att flisen krossas. På detta sätt, oavsett hur grov transportprocessen är eller hur trång den är, kommer inte potatischipspåsen fylld med kväve lätt att krossas. Med andra ord spelar den gasfyllda förpackningspåsen en buffrande och skyddande roll.

 Och kväve är lättare än luft och har en något lägre densitet. Att använda kväve som påfyllningsgas kan inte bara minska livsmedlets vikt utan också minska transportkostnaderna.

 Naturligtvis finns det en annan mycket viktig anledning att fylla påsen med kväve. Jämfört med den krympta förpackningen kommer ett utbuktande paket med chips visuellt att få konsumenter att känna att det är en stor påsflis och kostnadseffektiv, och de är mer villiga att betala för det.

 Generellt är syftet med att fylla flispåsen med kväve att förhindra flis, fukt och oxidation och att fånga konsumenternas psykologi.